Tegs byarkiv berättar 2022-05
Gunnar Öquist
Inledning
Man kan säga att byarna i övre Norrlands kustland bygger på både ett geologiskt och ett historiskt skeende, dels den ständigt pågående landhöjningen i vår landsända som skapat bördig jordbruksmark, och dels den bondekolonisation av Norra botten som tog fart på 1300- talet, när centralmakten och kyrkan ville säkra både äganderätt och inflytande i en landsända rik på naturtillgångar. Det är i det perspektivet som man skall se de tre tegsbyarna Västerteg, Österteg och Ön. Äldst är Västerteg, som var torrlagt redan för omkring 1000 år sedan, medan Österteg och Ön började bebyggas och brukas först några hundra år senare. Namnet Teg vittnar om byar, där åker och äng delats i tegar som var den ursprungliga ägandeformen av jordbruksmark i byn. Man kan anta att byarna efterhand växte till de starka bygemenskaper som är så typiska för övre Norrlands kustland. De tre byarna har genom århundradena uppträtt både som självständiga enheter och tillsammans i mera övergripande samarbeten. Sedan 1982 bildar de tre byarna en gemensam samfällighetsförening, Tegs by.
Museimannen Olov Isaksson (1931-1998) har i en avhandling från 1967 med rubriken ”Bystämma och bystadga” ingående behandlat organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Han har också i en uppsats från 1963 skrivit om byalag och bygemenskap med exempel tagna från Tegs byars bevarade dokument, den sk. bykistan. I byordningar och protokoll kan vi följa livet i Tegs och Öns byar från 1700-talet och framåt. På initiativ av förre åldermannen för samfälligheten Tegs by, Kjell Sandström, digitaliserades 2006 centrala delar av arkivet. Digitaliseringen utfördes av Forskningsarkivet i Umeå med finansiering av samfälligheten. Arkivet finns i dag tillgängligt i den digitala forskarsalen på Riksarkivet under titeln ”Tegs byarkiv”. Digitaliseringen av protokollsdelen sträcker sig fram till 1951, men de flesta dokumenten är från 1700- och 1800-talen, vilket utgör den tidsperiod när bysamfälligheterna kan sägas hade sin blomstringsperiod. Fysiskt finns arkivet till största delen deponerat på Folkrörelsearkivet i Västerbotten, medan de senaste årtiondenas protokoll och andra sparade dokument ännu så länge finns hos åldermannen. Kistan förvaras i Västerbottens museums föremålssamlingar i Hörnefors. Innan jag går in på vad byarkivet kan berätta om livet i tegsbyarna utifrån främst bevarade byordningar, görs en allmän genomgång av byordningar i Västerbottens kustland som i huvudsak bygger på Isakssons avhandling. Det bör tilläggas att länet Västerbotten tidigare även omfattade Norrbotten och delar av Österbotten. Länsuppdelningen skedde 1810, efter det att Sverige i 1808/09 års krig med Ryssland förlorat sin östra halva, Finland.
Allmänt om Västerbottens byordningar
Under den historiska epok som vi kallar Frihetstiden (1719-1772) började centralmakten alltmera intressera sig för lantbruksfrågor med målet att genom en förbättrad jordbruksproduktionen höja landets välstånd. Missväxt och beroendet av spannmålsimport gjorde att frågan blev alltmer akut. Det är i det här perspektivet som man skall se riksdagens allt större intresse för byarnas ekonomiska betydelse för landet, vilket bl. a. resulterade i att riksdagen 1742 antog den s.k. mönsterbyordningen med föreskrifter för att effektivisera jordbruket och därmed höja dess produktivitet och förbättra landets handelsbalans. Fler andra initiativ togs under 1700-talet för att stärka det svenska lantbruket. För kunskapsspridningen kom det almanacksprivilegium som 1747 förlänades Kungl. Vetenskapsakademien att spela en viktig roll. Vetenskapsakademiens årliga almanackor var under mera än två århundranden (upphörde 1972) en kanal för att sprida kunskap om nya rön och förbättrade brukningsmetoder inom jordbruket. Akademiens almanacka intog en central plats i de flesta jordbrukarhem.
Betydelsen av 1742 års mönsterbyordning
Det bör framhållas att regler för byorganisation och samverkan hade lokalt förekommit alltsedan byarna grundades, men de kan ha varit av olika karaktär, alltifrån hävdvunna muntliga överenskommelser till skriftliga sådana fastställda av tinget. Dessa s.k. tingsförbud ålade bönderna att följa ett viss regelverk för byns enskilda och samfällda arbete, allt för att främja levnadsbetingelserna i byn och samtidigt undvika konflikter. Tingsförbuden kan ses som en föregångare till byordningarna. I Västerbotten antogs redan 1675 en lokal länsbyordning med landshövding Johan Graan som tillskyndare. Graan var en duktig ämbetsman som ivrade för åtgärder för att stärka jordbruket och den ekonomiska stabiliteten i länet. Han var en upplyst man som blev ovän med kyrkan genom att ta avstånd från häxprocesserna. Han är också känd för att han sökte skydda sina länsbor från centralmaktens pålagor.
Avsikten med mönsterbyordningen var inte att den slaviskt skulle följas utan att den skulle vara till vägledning när byarna utarbetade egna byordningar med hänsyn taget till tradition och lokala förhållanden. Enligt Isaksson var Västerbotten det län där mönsterbyordningen fick störst genomslag. Kanske berodde det på att länsbyordningen hade berett vägen. En bidragande orsak var nog också det engagemang som landshövding Gabriel Gyllengrip visade frågan i sin iver att utveckla näringslivet i Västerbotten. Han kunde i juli 1751 i ett brev till Kungl. Maj:t meddela att alla byar i länet upprättat byordningar. Bidragande till Gyllengrips stora engagemang för utformningen av byordningar berodde nog inte enbart på att han var en för sin tid både beläst, klok och driftig landshövding, utan också på att han hade praktisk erfarenhet av arbetet i en bygemenskap. Han var byaman med mantal skatt i Grubbe Västerhiske byalag.
Enligt Isaksson är det ingen överdrift att säga att Västerbottens byar genom historien har präglats av en stark kollektivism, ett gemensamt utnyttjande av naturtillgångarna. Det är nog också en förklaring till att byarna så beredvilligt byggde vidare på mönsterbyordningen. Nya byordningar fastställdes efterhand, som ett viktigt medel för att utveckla byorganisationen i takt med tidens ändrade förutsättningar för livet i byn. Tilläggsbestämmelser och bystämmobeslut utgjorde betydelsefulla kompletteringar till de formella byordningarna. Kanske kan man säga att mönsterbyordningen visade vägen.
Bygemenskapens utveckling efter 1750
Med mönsterbyordningen fick byns organisation en fastare form än tidigare. Ett slags byparlament byggdes upp genom att det nu blev en regel att byamännen samlades till byastämmor och att en ålderman, ibland med bisittare, tillsattes för att sköta olika uppgifter i byn. Stämmor hölls regelbundet under året och när det var befogat hölls extrastämmor. Årets viktigaste stämma hölls vanligtvis under våren, den 1 maj eller vid Ersmäss (18 maj). Åldermannen utsågs i en viss turordning, vanligtvis för ett år. Med tiden blev uppgifterna för åldermannen alltmera krävande och man övergick till att välja den för tillfället lämpligaste byamannen för uppdraget. I vissa byar kunde åldermannen tjänstgöra i decennier medan man i andra byar höll fast vid val av ny ålderman varje år.
Allt större krav började ställas på åldermannen. Han skulle inte bara sammankalla, leda och protokollföra förhandlingarna under stämman, han skulle också svara för tillsyn och han hade den verkställande funktionen efter beslut i stämman. Åldermannen förde också byns talan vid tinget och vid sockenstämman, han svarade för att myndighetsuppdrag utfördes och han var den som skulle hålla sig underrättad om de kungörelser som på den här tiden upplästes från predikstolarna. Med den här utvecklingen fick åldermannen allt större auktoritet i byn, och den som inte visade åldermannen vederbörlig aktning kunde bötfällas. Omvänt, en ålderman som inte skötte sina uppdrag på ett tillfredsställande sätt kunde åläggas böter och då med högre belopp än vad som gällde för andra bybor.
Kallelse till byastämma skedde med budkavle som efter viss ordning bars från hus till hus. Att bryta budkavlen ansågs som ett allvarligt brott och bestraffades därefter. Byamännen hade skyldighet att bevista stämman. Den som uteblev fick böta såvida inte ombud hade utsetts. Ibland kallades byns samtliga invånare till stämman för uppläsning av byordningen eller kungörelser. Bara de byamän som hade mantal skatt var röstberättigade. Man kunde rösta per rök (hushåll) eller efter skattetal. Kvinnor deltog vanligtvis inte vid ordinarie byastämmor men undantag gjordes för änkor som ägde hemman och betalade mantal skatt. Vid lika röstetal var det lotten eller åldermannen som avgjorde. Protokollen som fördes vid stämmorna skrevs ofta under av samtliga byamän. Åldermannen ansvarade för byns kassa samt handlingar och kartor, allt förvarat i den låsta bykistan. Byns handlingar hade ett stort ekonomiskt värde då de vid tvister med andra byar om mark eller fiskevatten kunde uppvisas för rätten och därmed anföras som bevis på tidigare domfäst äganderätt. Att kistans innehåll betraktades som värdefullt framgår av att en bykista kunde ha mera än ett lås, ett som passade åldermannens nyckel medan det andra låset passade en betrodd bisittares nyckel.
Viktiga grundstenar i den västerbottniska byns rättsuppfattning var omvårdnaden av betet i byn, skötseln av gärdsgårdarna runt åkrar och ängar samt dikning. Skälet till att regleringen av betet intog en så central ställning i byn var att tyngdpunkten i det västerbottniska lantbruket vilade på boskapsskötsel. För att se till att ängs- och åkermark skyddades från olovligt bete hade omsorgen av inhägnaderna hög prioritet, och den årliga översynen av hagarna skulle vara klar innan majstämman. Stämman bestämde dag när kreaturen skulle föras till fäbodarna för sommarbete, s.k. boföring, och på samma sätt slöts överenskommelser om när boskapen skulle hämtas hem efter sommaren. Får och getter skulle hållas under uppsikt och på svinen skulle man sätta en nosring. Uttrycket var ”att ringa svinen” så att de inte kunde böka upp marken och ta sig ut ur sina inhägnader. För att hålla ordning på boskapen och för att skydda ängarna från olovligt bete kunde byarna hålla sig med vallhjon och ängsvakter.
Nyttjandet av samfälld och enskild egendom var reglerad i byordningen, eftersom marken sällan kunde nyttjas utan att grannarna tog hänsyn till varandra. Åkern var vanligtvis enskild egendom medan slåtterängarna kunde vara samfällda eller enskilt uppdelade. Men ägoblandningen var ofta så stor att man var tvungen att samverka i reglerad ordning vid slåtter och skörd för att inte göra åverkan på grannens ängs- eller åkerlott, allmänt kallad teg. Även vår- och höstbeten på inägorna var reglerade genom stämmobeslut. Ibland arrenderades samfäld ängsmark ut till högstbjudande för slåtter eller bete. Så kallade entreprenadauktioner var också vanliga inför uppsättning av hagar, dikning eller underhåll av vägar. Bygemenskapen bestod också i att man samägde utrustning som exempelvis plogar och brandsprutor, man delade på ansvaret för tjurhållning och man samägde kvarnar och sågar. Man hade också gemensamt ansvar för fattigstugor samt för skolor efter det att den allmänna folkskolan införts 1842.
Nyttjandet av den samägda skogen var också en viktig angelägenhet för byn. Från skogen hämtade man byggnadsmaterial och ved, man brände tjära och hämtade bark till djurfoder, och lövträd kunde brännas för tillverkning av pottaska (kaliumkarbonat). Produktionen av pottaska var lönsam och uppmuntrades av staten eftersom den användes vid tillverkningen av bl. a. såpa, krut och glas. Man kan förstå att ett fritt nyttjande av skogen ofta innebar överexploatering, vilket i synnerhet gällde de skogsområden som låg i närheten av inägorna. För att motverka detta satte byn upp strikta regler för hur skogen fick nyttjas av byborna. Det ekonomiskt viktiga fisket i älvar och vid kusten var också samfälld verksamhet, som ofta bedrevs i fiskelag. Stor vikt lades vid det gemensamma underhållet av utrustning och fasta anläggningar för fisket. Jakten däremot verkar inte ha varit så reglerad i byarna. Här spelade hävden större roll och förmodligen var det inom byn många bönder som inte hade som vana att dra ut på jakt. Efter laga skifte i slutet av 1800-talet började byarna med att utarrendera jakträtter.
Bytvånget var starkt
Byorganisationen lade stor vikt vid regelbundna kontroller, visitationer eller syner, för att se om stämmodirektiven följdes på ett tillfredsställande sätt. Man höll till exempel s.k. gärdsgårdssyner varje vår för att försäkra sig om att hagarna var i gott skick, och brandsyn med besiktning av eldstäder var regelbundet återkommande. Brandstegar och brandhakar skulle finnas. Medan mönsterbyordningen inte på någon punkt ingrep i byns andliga liv kan man konstatera att sedlighets- och gudstjänstfrågor var centrala i byns gemensamma liv med bestämmelser rörande vikten av att hålla söndagarna i helgd. Byordningarna innehöll också en rad moraliserande bestämmelser riktade mot allmän oordning, mot kortspel under helgdagar, mot spritmissbruk och ungdomsdanser. Närvaro under byabönen under sön- och heldagar var obligatorisk och frånvaro kunde beläggas med böter. Väckelserörelserna i Västerbotten under 1800-talet gav extra näring åt allt som betraktades som osedligt leverne.
Kontrollen av bondbyns innevånare var således sträng och det var de självägande bönderna som bestämde villkoren. I byn såg man ofta de icke besuttna som mindre önskvärda element, samtidigt som dessa s.k. inhyseshjon, inhysingar och backstugusittare var en viktig resurs som dagsverkare under perioder när bönderna behövde extra arbetskraft som vid skörd, dikning och för olika typer av underhåll. Hantverkare av olika slag hade också en viktig funktion att fylla. Trots detta anklagades inhysingsfolket ofta för olovligt intrång genom att exempelvis ha nyttjat byns betesmarker eller att utan tillstånd ha hämtat ved från skogen. Bystämman hade kontroll och var den instans som avgjorde vilka som fick bosätta sig i byn. En annan återkommande konflikt var relationen mellan de indelta soldaterna och byamännen. Enligt indelningsverket, eller bestämmelsen för ”det ständiga knekthållet”, gick bönder samman i rotar för att utrusta och underhålla en soldat och hans familj mot att de själva slapp att bli utskrivna till soldattjänst. Livet på soldattorpet var knapert med små jordlotter utspridda på roteböndernas mark. Om mannen av någon anledning avled hamnade ofta änkan och barnen i en svår situation. Det var inte ovanligt att de blev fattighjon, som byn och socknen måste dra försorg om. Det kunde ske genom att erbjuda bostad i byns fattigstuga, genom fattigauktioner till lägstbjudande eller försörjning genom turgång mellan gårdarna. Bondbyn var ingen inkluderande miljö för de obesuttna.
Byordningarna föreskrev böter när någon bröt mot bestämmelserna i byordningen. Bötesbeloppen var ofta specificerade för olika förseelser. Böterna tillföll vanligtvis byakassan, men den kunde också tillfalla åldermannen eller den som drabbats av oförrätt. Den som anmälde en förseelse kunde också få del av bötesbeloppet. Böterna kunde vara monetära eller i natura och om den dömde vägrade att betala togs pant, som sedan såldes på auktion. Som en följd av att byborna levde så tätt inpå varandra, och att behovet av samverkan var så central i byns ekonomi, kan man förstå att toleransen för brott mot byordningen sågs med oblida ögon och bestraffades. Ofta uppstod osämja mellan byamän, tvister som bystämman avgjorde eller hänsköt till häradstinget. För dagens by- och gårdsforskning, och inte minst för släktforskningen, utgör domböcker en värdefull källa till information med resultatet att personer i konflikt blivit mera uppmärksammade genom historien än de som levt ett mera stillsamt liv utan att lämnat några avtryck i domstolsprotokollen.
Byordningar och markskiften
Efterhand som invånarantalet i byarna växte och arvskiften genomfördes delades åker och äng upp i allt mindre tegar. Skörden blev alltmera ohanterlig även när byns bönder samverkade. Med storskiftet under 1700-talet sökte man föra samman mindre ägolotter till större enheter, medan enskifte och laga skifte under 1800-talet gick ett steg längre och sökte föra samman ägolotterna så att varje bonde fick ett enda stycke jordbruksmark och bondgårdarna kunde flyttas så att de låg på de sammanhängande ägorna. Även soldaternas små jordlotter hos rotebönderna lades samman till soldatskiften. I Västerbotten skedde det laga skiftet från mitten av 1800-talet och fram till början av 1900-talet. För tegsbyarnas del var det laga skiftet slutfört 1885. Skogen skiftades ut efter mantal i byn. Men all mark skiftades inte, utan en hel del mark, främst skog, förblev i samfälld ägo. De olika skiftena utgjorde en stor prövning för bondbyarna och fick till följd att osämja kunde uppstå på grund av att vissa betraktade sig som förlorare medan andra sågs som vinnare. Men skiftena innebar samtidigt att bytvånget tappade sin aktualitet eftersom det inte längre var nödvändigt med gemensam sådd, slåtter och skörd. Nu hade varje bonde sin sammanhållna åker och äng utstakad så att han inte längre var beroende av sina grannar när han med häst och vagn skulle ut till sina ägor eller när han skulle släppa korna på bete.
Den här utvecklingen innebar slutet för den samverkan som byordningarna i detalj reglerat. Med 1921 års lag om bysamfälligheter avskaffades kravet på absolut enighet vid beslut. Ordningarna omformades så att åldermannen blev ordförande för en styrelse med sekreterare och kassör och med en årlig bystämma där andelsägarna fick säga sitt i mera principiella frågor avseende förvaltningen av kvarvarande samfälligheter. På många håll i landet har bystämman förlorat sin aktualitet på grund av utskiftning eller försäljning av all samfälld mark, men i Norrland lever på många ställen bystämman kvar med sitt förvaltande uppdrag av samfälligheter, främst skog som i dag kan betinga höga värden. Så är fallet med Västertegs, Östertegs och Öns samfällighetsförening vars stadgar fastställdes av Länsstyrelsen i Västerbotten den 23 april 1982 på grundval av vad som föreskrivs (1973:1150) beträffande förvaltningen av samfällighetsföreningar. I det gamla bondesamhället hölls som nämnts oftast årets huvudstämma i maj, en tradition som samfälligheten Tegs by upprätthåller. Trots att den gamla byordningen med ett samfällt brukande av åker och äng förlorade sin aktualitet redan vid förra sekelskiftet så levde vanan kvar långt in på 1900-talet. Det berättas att byamännen när slåttertiden närmade sig bevakade varandra. Man var beredd, så att när det första slåtterlaget gav sig ut mot Änge efter Midsommar dröjde det inte länge förrän övrig bönder följde efter redan samma dag. Det kan ses som ett uttryck för att den kollektiva vanan var djupt förankrad i människors medvetande, att göra saker och ting gemensamt.
Tegs byarkiv
Olov Isaksson framhåller i sin uppsats om Tegs byars dokument att: ”ett av de rikaste byarkiven i Västerbottens län tillhör Öster- och Västerteg samt Ön”. Uppsatsen är på 47 sidor och den publicerades 1963 i Kungl. Skytteanska samfundets handlingar No 2. Arkiv och specialsamlingar vid Umeå universitetsbibliotek har på samfällighetens förfrågan haft vänligheten att digitaliserat uppsatsen, som nu finns att läsa på byns hemsida. Uppsatsen ger en översiktlig bild av vad arkivet innehåller och sätter in vad arkivet kan berätta i ett bredare perspektiv av de västerbottniska byordningarna. Särskilt betydelsefullt är att 1751 års byordning för Österteg är återgiven, transkriberad, i sin helhet, liksom en av tinget fastställd överenskommelse från 1732, ett s.k. tingsförbud, om gemensam ängsbärgning för Öns och Västertegs byalag. Ytterligare en byordning från 1812 finns i arkivet. Isaksson lyfter också fram protokollsböckerna för perioden 1792 till 1799, där man kan följa hur frågor diskuterats och avgjorts. Vidare återges ett brandsynsprotokoll från en besiktning 1819 på Österteg. I arkivet finns också en förteckning från 1793 över arkivets handlingar. De äldsta förtecknade dokumenten är från 1508 och 1676. Tyvärr har dessa dokument förkommit. Från 1700-talet finns ca. 100 handlingar bevarade liksom ett stort antal från senare århundranden. Redan kategoriseringen av de dokument och handlingar som finns i arkivet i dag, visar att Tegsbyarna brottades med samma frågor som andra byar i Västerbottens kustland, och som behandlats inledningsvis. En genomläsning av Olov Isakssons uppsats ger en fin belysning av de frågor som låg högst på dagordningen i tegsbyarna på 1700- talet och en bit in på 1800- talen.
Tegs byarkiv som det förvaras i Folkrörelsearkivet i Västerbotten, Västerbottens museum.
Den 1793 förtecknade handlingen från 1508 har rubriken ”Lagmans Dom angående Risön”. Även om handlingen förkommit sätter rubriken fantasin i rörelse. På den Ekonomiska kartan från 1951 markerar Risön ett skogsområde som delas mellan byarna Teg och Degernäs. I dag ingår tegsdelen i Ängsbacka naturreservat. Området är lätt kuperat. I dag kan vi bara gissa vad domen handlade om. Kanske behövde nyttjandet av skogsområdet med sin närhet till Degernäs och Teg/Ön regleras på grund av överexploatering av vedråvara till byggnation, vedbrand, barktäkt, etc? Pehr Stenberg anger i sin ”Umebeskrivning” att Risön på 1700-talet nyttjades för mulbete. Kanske reglerade domen skogsbetet i området? Vi vet inte svaret, men med tanke på att området låg relativt nära de två byarnas inägor bör det ha varit en värdefull och eftertraktad resurs för båda byarna. Kanske löste domen en tvist beträffande rätten till området genom en gränsdragning, en delning av området? Om det verkligen var så vet vi inte men den förefaller rimlig med tanke på den stora betydelse som skogsområden i närheten av byar hade på den här tiden.
Byarnas utbredning
Dagens skyltning för Västteg och Östteg är något förbryllande, inte bara genom att man satt bindestreck mellan orddelarna i bynamnen, utan också beträffande skyltarnas placering sett i ljuset av den tid som vi här behandlar. Det är uppenbart från den geometriska avmätningskartan för Böle och Tegsbyarna (1693) och lagaskifteskartan för Vesterteg (1876) att gränsen mellan de två byarna i stort sett följde vad vi i dag kallar Kläppvägen (Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv). Vid älven markeras gränsen av den täckta bäck som rinner upp mellan Tegsgården och Tegs äldrecenter. Det här gränsområdet betecknades på en del gamla kartor och i protokollsböckerna som Mittiteg (Mittanteg). Komministern i Umeå landsförsamling, Pehr Stenberg (1758-1824), karaktäriserar i sin ”Umebeskrivning” området som en smal dal, Tegen, som skiljer de två byarna åt. Skärningen ner mot älven kallar han Klösen och han beskriver ängen nedanför Fågelstigen och öster därom den backe upp mot äldrecentret som vi i dag kallar Vesterbergsbacken, en uppskattad skid- och pulkbacke för generationer av tegsbarn. Degernäsvägen (nuvarande Bondegatan) och dess förlängning norrut mot Böle synes ha utgjort en centralaxel för bebyggelsen i Västerteg, medan centrum för Österteg låg i området kring den gamla skolbyggnaden med en utsträckning mot sydost längs nuvarande Obbolavägen. Tegsbyarna och Ön hade dessutom betydande ängsmarker i syd/sydost ner mot Degernäsbäcken samt utmarker på nora sidan av älven öster om staden mot Nydalasjön. Därutöver ägde man nybygget Grössjön som skattlades 1819 med gräns mot Yttertavles marker. Nybygget anlades gemensamt av byamännen i Teg och Ön.
Första sidan av den byordning som Östertegs byamän antog den 8 mars 1751 och som fastställdes av tinget i Umeå den 27 mars samma år. Byordningen bygger på den mönsterbyordning som riksdagen beslutade den 27 februari 1742. Tegs byarkiv.
Byordningar
Tegsbyarna antog liksom många andra västerbottensbyar sina respektive byordningar 1751. För Västerteg och Ön har dessa tyvärr förkommit (såvida det inte finns avskrifter i andra arkiv), men den för Österteg finns som nämnts bevarad i byarkivet. Den är av tinget stadfäst den 27 mars 1751. Man kan på goda grunder anta att de byordningar som förkommit visade stora likheter med den som antogs av Östertegs byamän.
Tingsförbudet från 1732
Tingsförbudet från 1732 visar hur i detalj den gemensamma ängsslåttern var organiserad. Senast två veckor före slåttern skulle byamännen besluta när den skulle ta sin början. Majoriteten av rösterna avgjorde. Man anslog 14 dagar för slåttern av ”Stooränge”, vilket förefaller omfatta all ängsmark mellan gränsen mot Böle och ner mot Risön med en vridning österut mot älven. För att klara slåttern på 14 dagar krävdes en stor arbetsinsats som sannolikt engagerade alla arbetsföra inom bondefamiljen med drängar och pigor. Förmodligen lejde man också in dagsverkare vid behov. Ängsområdena var uppdelade i vad som kallades ”fall”, och för varje dag angavs vilka fall som skulle slås. Från det vi dag känner som Änge nämns fall på ”ans wijken”, som i dag går under beteckningen ”Anchvika” och ligger ungefär där tallfröplantagen börjar sett norrifrån. Namnen på övriga områden för fall är svåra att i dag avgöra läget på, en uppgift för äldre tegsbor att försöka sig på. Från norr läser vi ”bäckfallen”, Föngåhlen”, ”wijken”, ”hästgran”, ”ans wijken”, ”twärgran”, ”Rapstranden”,”gl. stoor starr holmen”, ”Mitti holmen”, ”Sunden”, ”Österst holmen”, ”holmstranden” och ”Nysan”. Pehr Stenberg ger i sin ”Umebeskrivning” viss hjälp när han utförligt beskrev dalgången Rappstrand, eller som han också skrev Söderån, som mynnade i Umeälven ungefär där Hotel Botnia i dag ligger och som sträckte sig mot söder över ”Stooränge” och mynnade i Degernäsbäcken och vidare till Degernäsfjärden. Söderån är tydligt utmärkt på den geometriska avvägningskartan från 1693 och den kantas av starrängar av sammanlagt tämligen stor areal. En mindre, smalare gren av starräng, Ansviken, viker av mot sydväst och mynnar ut i Ansviksskogen och Ansviksholmen (”Anchvika”). Rappstrandskomplexet framgår tydligt av skogsdelningskartorna från 1761 (nedan) och 1801, samt storskifteskartan från 1791 över Österteg (Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv). I dag kan man se spår av den norra delen av dalgången där Obbolavägen sjunker ner i en liten svacka vid Hotel Botnia. Den sydostliga sträckningen av Rappstranden ligger i dag under flygfältet där resterna består i en kulverterad bäck som i dag kallas Åholmsdiket (Fastighetskartan, Grössjön/Teg 1, Lantmäteriet). Pehr Stenberg nämner också att man på 1600-talet med båt genom Söderån kunde ta sig upp från Degernäsfjärden till Umeälven och att tegsbyarna tidigare haft fiske i fjärden för vilken man fortfarande i början av 1800-talet betalade ”abbor taxan”, fastän det inte på mer än en mansålder funnits någon fisk i den uppgrundade fjärden. Pehr Stenberg omtalar också en liten äng med starrvall, Holmstranden, som var ett område vid älven vid flygfältets södra ända.
De s.k. tegskiftena inom de olika fallen var ofta smala. Pehr Stenberg skriver i sin levnadsbeskrivning att tegarna i ängarna kunde vara så smala som ”ett slag, eller 1 ½ famn” (2,7 meter). Stenberg berättar också att han som 13-åring i juli 1771 var satt att hjälp en Olof Mickelson från Obbola by med slåttern på dennes tegskiften i Stöcke. Hans uppgift var att räfsa ihop höet efter en piga som gick före med lien. Han skriver ”När jag märkte, at Hon hade slagit på någon dera sidan för mycket, så räfsade jag ej mera än jag såg wärkeligen hörde mig till, det öfriga lämnade jag; äfvenså när mina grannar gjorde detsamma, räfsade jag såsom jag såg rålinjen geck.”. En av rågrannarna, Per Josephsson, var känd för att inte vara så samvetsgrann vad gällde att hålla sig på sin egen sida av rålinjen. Stenberg skriver: ”Men den förra (Per Josephsson) höll jag ett vaksamt öga uppå, och talte honom strängt til så snart jag märkte, at han slog för mycket.” Beskrivningen belyser på ett levande sätt betydelsen av ett regelverk för den gemensamma ängsslåttern.
Tingsförbudet föreskrev att den som bröt mot vad som beslutats beträffande höbärgningen bötade 2 daler silvermynt. Böter avkrävdes också av dem som under juni månad fick för sig att släppa ut kor och hästar på ängen för bete. Den här tingsförordningen utgör ett gott exempel på vilken stor vikt man lade vid samverkan, dels för att skydda grannens äng från att bli nedtrampad, och dels för att se till att ingen i byn tillskansade sig mera hö än vad som var rätt utifrån ägolottens storlek, eller om ängen inte var skiftad, utifrån andelsägarens mantal skatt eller annan överenskommen fördelningsgrund.
Östertegs, Västertegs och Öns samfällda ängsmark och delning av skog 1761, Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv
Byordningen från 1751
Östertegs byordning från 1751 består av 25 paragrafer och det noteras särskilt att den upplästes för samtliga byamän både den 19 juni 1769 och den 16 december 1785. Byordningen föreskrev att åldermannen vid behov skulle utsända en budkavle för att sammankalla grannarna. Om någon händelsevis skulle bryta kedjan genom att inte lämna budkavlen vidare skulle den försumlige böta 8 skilling kopparmynt, en bot som fördubblades om det hände två gånger. Att inte föra budkavlen vidare ansågs i det gamla bondesamhället vara en mycket allvarlig förseelse. Långt tillbaka i tiden kunde förseelsen till och med innebära hängning och nedbränning av den försumliges hus och hem.
Byordningen föreskrev också att den byaman som inte hörsammade kallelsen till stämman skulle böta 12 skilling. Om en byaman inte kunde delta i stämman på grund av resa skulle han hos åldermannen vid hemkomsten underrätta sig om vilka beslut som stämman tagit och rätta sig därefter. Att känna till byordningen och fattade stämmobeslut ansågs vara en skyldighet för byborna. Därför står det i byordningen att den skall uppläsas för samtliga grannar minst två gånger om året och att varje husbonde var skyldig att se till att hans husfolk fick del av budskapet.
Sedan följer ett antal paragrafer med ordningsregler kring skötsel av åker och äng: hagar och grindar skulle underhållas och besiktigas varje höst, åldermannen skulle se till att diken rensades och vid behov skulle nya diken tas upp vid nyodling, vägar och broar skulle underhållas, skörden av åker och äng skulle ske gemensamt och alla videbuskar i åkern skulle vara borthuggna före Allhelgonadagen. Det är intressant att notera att samma gällde ”utbyamän som ägor hava inom och nedan vår Åker”. Det här visar att ägoblandningen på åker och äng var stor och även bönder från andra byar kunde äga insprängda lotter, tegar. Naturgödsel var en bristvara i dåtidens jordbruk och det var därför viktigt att den inte urlakades på näringsämnen vid regn. Därför föreskrevs att byamännen var skyldiga att hålla gödselstacken under tak.
Rädslan för att elden skulle kom lös var stor i det gamla bysamhället, och stor omsorg ägnades frågan genom regelbunden brandsyn av hus och gårdar. Längre fram i texten ges en beskrivning av hur en brandsyn kunde gå till. Oron för eldsvåda underströks av att byordningen i en särskild paragraf betonade att eldbloss inte fick bäras runt, och den som bröt mot förordningen drabbades av böter.
Efter vintern var det ont om foder till kreaturen och det var därför frestande att så snart som gräset börjat gro på våren släppa ut kreaturen på bete. Byordningen förbjöd som generell regel vårbete, men byamännen kunde besluta om undantag för 2 eller 3 dagar om nöden så krävde. Det föreskrevs också att ängsvakter skulle se till att ingen utan lov släppte ut kreatur på vårbete. Ängsvaktaren skulle också till åldermannen anmäla on någon släppte in sin häst på ängen och direkt avkräva ägaren till hästen på böter. Hästen fick inte heller tjuras på åker innan allt var bärgat. Svinen skulle ringas så snart all snö smält bort och på hösten skulle alla svin vara instängda så länge kornbärgningen pågick. Ägare till kreatur och höns som orsakade skada fick plikta med böter. Hundar fick man också lov att hålla efter så att de inte gav sig på kreaturen.
Personer utan markegendom, s.k. inhysingar, behandlades strängt av bysamfälligheten. En paragraf fastslog att ingen fick ge bostad åt inhysingsfolk förrän samtliga grannar gett sitt godkännande. Det föreskrevs ”att sådant folk bort skaffa om byaman så behaga”. I en paragraf sägs att Västertegs byamän var skyldiga att se till att inte deras inhysingar med sin boskap gjorde intrång med hänvisande till en dom i Häradsrätten daterad den 14 september 1747. Uppenbarligen hade man tidigare gått till rätten för att lösa en tvist om betesintrång av kreatur, kanske getter eller får, ägda av inhysingsfolk bosatta i Västerteg, och att domstolen fastslagit att det var ett ansvar för Västertegs byamän att förhindra sådant intrång. Om det var något som byarna slog vakt om så var det åker och äng, vilket är naturligt med tanke på att boskapsskötsel var huvudnäringen inom det västerbottniska lantbruket.
Brott mot alla dessa föreskrifter innebar böter till de belopp som angavs i byordningen eller beslutades av bystämman. Böterna tillföll vanligtvis bykassan såvida inte stämman beslutat annorlunda. Uppgiften att driva in böter låg på åldermannen. Om böterna inte betalades hade åldermannen rätt att ta ut pant som efter en viss tid auktioneras ut till högstbjudande om inte den bötfällde kunnat lösa ut panten dessförinnan. Ersättningen för panten delades så att ena hälften gick till bykassan medan andra hälften tillföll åldermannen för besväret. Böter utdömdes också för den som överfallit åldermannen med oanständiga ord, eder och svordomar. Boten var satt till 24 skilling och om det upprepades fördubblades böterna. Man kan förstå att uppgiften som ålderman ibland kunde vara ganska utsatt. Rent generellt såg stämman strängt på byamän som vid tvister anklagade varandra med okvädingsord. Tvister av olika slags togs ofta till tinget för slutligt avgörande.
Byordningen från 1812
Enligt förteckningen från 1876 över arkivets handlingar skall det också ha funnits en byordning från 1788, men den har tyvärr inte bevarats. Däremot finns i arkivet en byordning för Öster- och Västertegs byalag upprättad 1811 och fastställd av tinget den 29 maj 1812. På den senaste avskriften angavs att byordningen upplästes den 18 april 1876. Det som skiljde denna senare byordningen från den från 1751 var framför allt en modernare språkdräkt och ändrade bötesbelopp med hänsyn taget till nya myntbeteckningar i termer av riksdaler och skilling. Viss omdisposition av paragraferna hade också gjorts, men utan väsentlig förändring av innehållet. Två helt nya paragrafer hade dock tillkommit. Paragraf 18 föreskrev att ingen fick hålla boskapen hemma i byn under sommaren, utan den skulle på våren föras ut till fäbodarna för mulbete, s.k. boföring. Hästar undantogs från regeln och den bonde som hade en egen beteshägn kunde slippa boföring. Tegs och Öns byamän hade enligt Karl Fahlgren sina fäbodar i Lövön, Ultervik, Yttertavleskogen, Bergs-, Strömskata- och Rotnäsfäbodarna, Falbäcksfäbodarna, Sandbäcksögern och Myrsand. Skifteslagen hade också gemensamma beten på öarna Sandskär och Lillsand. Lövön var en viktig fäbod för tegsbönderna eftersom vistelsen där kunde kombineras med havsfiske. För den som vill läsa mera om den betydelse som Lövön hade för havsfisket hänvisas till Maj-Britt Hedlunds arbete över gamla Holmsund.
Ny var också föreskriften i paragraf 20 om brandsyn. Den slog fast att inspektion av murar och skorstenar skulle hållas höst och vår och att böter skulle åläggas den som inte åtgärdade brister. Man kan också notera att kravet på att ringa svin ersatts av kravet att hålla svinen inhägnade så länge marken var bar, och att getter närmast sågs som en ohyra som inte fick springa lösa under samma tid. En frispringande get var lovligt villebråd och fick skjutas. Samma gällde höns som sprang fritt. Det är också intressant att notera att det nu inte längre fanns någon skrivning beträffande undantag från förbudet att släppa ut kreaturen för vårbete på åker och äng, och att ängsvaktarens uppgift betonades starkare än i den äldre byordningen.
Byordningen tog inte upp några ordningsregler för fisket trots att det var en viktig inkomstkälla för byborna. Jakten berördes inte heller, vilket som nämnts inledningsvis berodde på att den inte var allmän bland bönderna utan mera hävdvunnet knuten till vissa hemman. Många byordningar i Västerbotten innehöll krav på att hålla sön- och helgdagar i helgd, samt förbud för att stävja oordning och ett osedligt leverne. Inga sådana bestämmelser återfinns i tegsbyarnas byordningar. Kanske berodde det på att man hänsköt sådana frågor till kyrkan, som starkt satte sin prägel på dåtidens bysamhällen. Man skall också komma ihåg att bystämman kunde fatta beslut kring regleringen av livet i byn utan att för den skull aktualisera frågorna i den av tinget fastställda byordningen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt att byordningen från 1751 och den som upplästes 1876 i stort sett behandlade samma frågor. Skälet är nog att byordningarna hade sitt ursprung i den mönsterbyordning som beslutats på myndighetsnivå 1742, och att den i första hand berörde vården av den gemensamma egendomen och byns behov av samverkan, medan andra frågor kunde hanteras genom protokollförda stämmobeslut utan krav på fastställande av tinget.
Öster- och Västertegs byordning från 1812 är underskriven av 33 byamän. Man kan nog utgå från att Öns byamän följde en i stort likartad byordning som tegsbyarna. Enligt Isaksson höll sig tegsbyarna och Ön med tre åldermän, en för varje by. Byarna höll egna stämmor men man samlades också till gemensamma överläggningar för att hantera meningsskiljaktigheter orsakade av exempelvis otydliga gränsdragningar, behov av samverkan vid skörd på ägoblandade åkrar och ängar samt kring frågor hur det ekonomiskt viktiga älvfisket skulle bedrivas.
Om brandsyn
Bykistan innehåller ett antal krav från byamän på ersättning för vakthållning vid bränder. Det tyder på att bränder var vanligt förekommande och att de engagerade byamännen. Ett synnerligen detaljerat och informativt protokoll från en brandsyn som hölls den 18 maj 1819 finns också i byarkivet. Det utgör intressant läsning eftersom olika byggnader beskrevs, hur de var placerade i förhållande till varandra och deras beskaffenhet, främst utifrån ett brandskyddsperspektiv men även andra iakttagelser noterades. Protokollet finns i sin helhet återgivet av Isaksson 1963 men det är också fullt läsbart i original i Riksarkivets digitala forskarsal. Nedan sammanfattas som exempel besiktningsprotokollet för ett hemman i Österteg nr 3.
Protokoll fört den 18 maj 1819 vid brandsyn av byamannen Jacob Jacobssons boningshus med kringliggande byggnader på ett hemman i Österteg nr 3. Tegs byarkiv.
Besiktningsprotokollet för hemmanet i Österteg nr 3, tillhörande byamannen Jacob Jacobsson (1766-1823), uppger att den 20 år gamla mangårdsbyggnaden bestående av 4 rum befanns vara utan anmärkningar förutom att den kakelugnspipa som gick från den s.k. salen till köksmuren borde lagas, och att murar och skorstenar borde rappas och vitkalkas. Bagarstugan var i sämre skick. Muren var gammal och en grundlig reparation borde göras innan den kunde brukas på ett ansvarsfullt sätt. Man besiktigade också den nya gålboden (gårdboden), kammaren, vedboden och stallporten, uppenbarligen utan anmärkningar. Stallidret, fårhuset och appartementet (utedasset) besiktigades också utan anmärkningar, liksom det 13 år gamla fähuset, foderladan och porten. Den ena hälften av trösklogen var 30 år gammal medan den andra var äldre, 50 år gammal. Logen var i gott skick med nytt tak. Sammantaget var alla byggnader i gott skick men muren i fähuset borde repareras, rappas och vitkalkas. Även stolpboden var i gott skick. Smedjan var väl inredd men besiktningsmännen ansåg att den stod för nära övriga byggnader och därför borde den flyttas, såvida inte Jacob Jacobsson ville ikläda sig fullt ansvar om smedjan skulle åsamka eldsvåda.
Protokollsböcker och kassaböcker
Isakson framhåller att protokollsböckerna i Tegs bykista utgör en utomordentligt viktig källa till kunskap om västerbottniskt byliv. Han anser till och med att protokollsböckerna i det avseendet är bland de främsta i landet. Den första protokollsanteckningen är från den 24 januari 1792, när samtliga byamän från Ön, Öster- och Västerteg sammanträdde. Isaksson har på ett föredömligt sätt nedtecknat samtliga protokoll i den första protokollsboken för tiden mellan 1792 och 1799. En genomgång av vad som diskuterats och beslutas vid bystämmorna ger en mycket god bild av de frågor som tegsbyarna hade att ta ställning till, och de utgör ett fint komplement till byordningarna för att ge en inblick i bylivet. Här protokollfördes beslut om utarrendering av ängsbeten och slåtter på samfälligheter, skötsel av hagar och grindar, underhåll av vägar, när ängsslåttern skulle påbörjande, vilka dikningar som skulle göras, storskiftesfrågor diskuterades beträffande skog och äng, byggnadsfrågor likaså, skadegörelse på byarnas egendom behandlas, mm, mm.
Öhns, Öster och Westertegs Byars Protocolls Bok från och med År 1834.
1800-talsprotokollen är omfattande. Även om protokollen från 1800-talets andra hälft är relativt lättlästa borde samtliga protokoll transkriberas och ordnas för att göras tillgängliga för en bredare läsekrets. Någon borde också ta sig an kassaböckerna då de speglar det ekonomiska livet i byarna utifrån perspektivet intäkter och kostnader. Isaksson återger protokollet från den allmänna bystämma som hölls med början kl. 13.00 den 9 januari 1846 hos åldermannen Olof Johansson i Österteg. Kallelse hade utgått från åldermännen i de tre byarna Öster- och Västerteg samt Ön. Bland ärenden som skulle behandlas var problem relaterade till det intrång som inhysingar ansågs göra på skog och äng utan byamännens tillstånd, men också hur man skulle ställa sig till inhysingarnas benägenhet att upplåta bostad åt annat ”löst folk”. Det beslutades att:
– ingen fick bosätta sig i byn utan stämmans medgivande,
– när ett inhyseshjon som ägde eller bebodde ett hus dog eller avflyttade skulle byamännen genom ombud lagligen påyrka att huset borttogs såvida man inte träffat en överenskommelse med en blivande ägare,
– för inhysingar, avskedade soldater och andra som inte hade laglig rätt att bo inom byn och som orsakade byborna förfång genom att olovligen utnyttja skog och mulbete, förstöra gärdsgårdar, inhysa främmande personer eller på annat sätt förhöll sig osedlig eller oskicklig skulle byamännen genom ombud, en från varje by, söka laglig rätt att flytta husen från byn,
– om personer med laglig rätt att bo i byn bröt mot ovanstående punkter skulle de lagföras och kungöras i både Umeå lands och Umeå stads kyrkor.
Byamännen uppmanades också att noggrant följa inhysingarnas tilltag och vid brott mot bestämmelserna skyndsamt underrätta åldermannen, som hade att vidta de mått och steg som var i överensstämmelse med stämmobeslutet. Besluten vid stämman skulle uppläsas för alla inom byarna boende torpare, hantverkare, avskedade fältjägare, inhysesmän och andra backstugusittare.
Protokollet ger intryck av att de besuttna byamännen var ogina och avvisande mot de icke besuttna byinvånarna. Samtidigt skall man komma ihåg att flertalet byamän försörjde sina familjer på små hemman. Resurserna var många gånger knappa och 1800-talets snabba befolkningstillväxt gjorde situationen alltmera ansträngd, allt fler munnar att mätta. Samtidigt kunde inte bondesamhället med sitt stora behov av arbetskraft fungera utan de dagsverken som kategorin inhysingar bidrog med och hantverkare av olika slag fyllde en viktig funktion i byarna. Man skall nog inte se förordningarna som ett uttryck för oginhet utan snarar som ett regelverk för att inte överskrida byns kapacitet att försörja sina innevånare. Det bör också framhållas att under 1800-talet blev den obesuttna befolkningen allt mindre beroende av bönderna för sitt uppehälle, eftersom industrialiseringen gjorde sitt intåg, exempelvis med de skeppsvarv på tegssidan som dagens Varvspark och namn som Segelgatan minner om.
Som framgår av byordningar och stämmoprotokoll var bytvånget starkt. Den som bröt mot vad som föreskrevs och beslutades straffades med böter till fastställda belopp. Man kan ställa sig frågan hur vanligt förekommande dessa bestraffningar var, om bötesbeloppens storlek var betungande eller om det främsta syftet var att skambelägga den skyldige andra till varnagel. Det finns många historiska belägg för att tvister mellan byamän var ganska vanliga vid den här tiden och den första instansen att lösa tvister var bystämman. Den som bröt mot bestämmelserna i 1732 års tingsförbud beträffande slåttern på ”Stooränge” fick böta 2 daler silvermynt, vilket enligt Edvinsson och Söderberg (2011) i dagens penningvärde mätt med konsumentprisindex motsvarar 416 kr. Om man i stället använder ett löneindex för manlig industriarbetare blir beloppet 8 939 kr. Många av förseelserna i 1812 års byordning innebar en bestraffning med 1 riksdaler, vilket med de två indexberäkningarna i dag motsvarar 130, respektive 5 317 kr. Mot bakgrund av att pengar på den här tiden med stort inslag av byteshandel var en bristvara, blir den faktiska skillnaden i pengars värde större än vad indexjämförelser visar. Bötesbeloppen får därför anses som kännbara för dem som drabbades.
Övriga handlingar i arkivet
Laxfiske med fasta redskap bedrevs i slutet av 1800-talet vid Bergsboda och Sandskär. Fångsterna är ordentligt bokförda med debet och kredit mellan 1884 och 1896 och böckerna finns bevarade i byarkivet. De årliga fångsterna varierade kraftigt i storlek med anmärkningsvärda toppnoteringar, för Sandskär med 13 180 kg lax år 1886 och 6 830 kg året därpå. En normal årsfångst på 1880-talet vid Bergsboda uppgick till ca. 2 000 kg medan den vid Sandskär låg högre på omkring 3 500 kg, men storleken på fångsterna gick ner under 1890-talet. Man kan också utifrån uppgifterna i böckerna räkna ut vikten på de enskilda laxarna. Det var inte ovanligt att de vägde en bra bit över 10 kg per styck. Uppdelning av fångsterna på fiskelagens deltagare och på de mängder som såldes vidare bokfördes noggrant till antal laxar, vikt och värde i kronor och ören. Värdet varierade med storleken på årsfångsterna från lägst 27 öre till som högst 1 kr och 5 öre per kg. Bokföringen visar att merparten av fångsterna såldes vidare. Fiskets avkastning bidrog också till prästlöner i Umeå landsförsamling.
I byarkivet finns dessutom handlingar som rör djurhållning, fastighetsfrågor, fattigvård, skjutsentreprenader, höbärgning, jaktarrenden, järnvägar och sjöfart, kvarnar, kyrkliga ärenden, underhåll av likvagn och liksläde, skolans uppförande och underhåll, kontrakt mellan rotebönder och soldater och kvitton på utbetalda soldatförmåner, samt handlingar kring dikningsföretag och entreprenader.
Tegsbyarna och närheten till staden
När Umeå stad fick sina handelsprivilegier 1622 var de flesta av de första borgarna bönder som av tradition hade kombinerat jordbruk med handel. Dessutom fick stadens borgare 1672 rätt att förvärva mark i angränsande byar, där de också fick rätt att bosätta sig. Det öppnade för att landshövding Johan Graan kunde köpa Västerteg nr 9, det så kallade ”Residenshemmanet”, vilket sedermera blev en del av Röbäcksdalens försöksgård. Det innebar en utveckling med stadsbor som också bedrev jordbruk i Teg och på Ön, en företeelse som enligt Birger Steckzén skapade konflikter i skattefrågor, och gav upphov till återkommande tvister om äganderätt till mark, inte minst i samband med olika skiften. Även rätten till fiske var en återkommande stridsfråga, liksom stadsbornas nyttjande av samfälld skog. Ett uttryck för ägoblandningen mellan stad och land är protokollsböckerna för tegsbyarna. Det var ofta ståndspersoner och ämbetsmän som figurerade i protokollen, ofta som förslagsställare och penningstarka budgivare vid auktioner av exempelvis betesrätter. Många byamän såg dessa stadsbönder som ett problem. Samtidigt bidrog de med sin skriv och läskunnighet, men också med kunskap om organisation och förvaltning. Ett talande exempel är landshövding Gabriel Gyllengrip, som också var byaman i Grisbacka-Västerhiske, samtidigt som han var drivande beträffande utformningen av byordningar i länet. Olov Isaksson anser att det är dessa stadsbyamän som vi har att tacka för att stämmoprotokollen inte bara är välformulerade, utan också ett uttryck för tre väl fungerande och efter sin tid välutvecklade lantbrukssamhällen baserade på boskapsskötsel.
Man kan förstå att det ibland uppstod konflikter mellan bönderna på södra sidan av älven och dessa stadsbönder, även om de positiva aspekterna för byarnas utveckling nog övervägde. Det hindrade inte att när den gamla tegsbron planerades på 1850-talet var det enligt vad som berättats många tegsbönder som motsatte sig brobygget, som stod klart 1863. Man var rädd för ökad konkurrens om resurserna. En bidragande orsak till motståndet var också rädslan för att bron skulle locka fler ungdomar från stan till lotterier och dansaftnar på söndagseftermiddagarna, en företeelse som byastämman den 20 november 1856 beslutat skulle åsamka arrangören en bot om 25 riksdaler banko, vilken skulle utdelas till byns fattiga.
Man kan nog också tänka att systemet med broavgifter skapade irritation bland tegsborna. Broavgifter uttogs för folk och fä medan högre ämbetsmän, deras tjänstefolk och militärer var befriade från avgift. Det berättas att spänningen mellan stad och land ibland tog sig uttryck i att unga män drabbade samman i handgripliga bataljer ute på bron.
Avslutande kommentar
Olov Isaksson har gjort väldigt värdefulla insatser för att synliggöra vad som döljs i Tegs byars arkiv, och digitaliseringen har gjort centrala delar av arkivet öppet och tillgängligt för alla. Genom dessa insatser kan livet i tegsbyarnas lyftas fram i ljuset, men fortfarande är stora delar av arkivet svåra att tillgodogöra sig för en lekman, som endast med stor svårighet kan tyda äldre skrivstilar. För dagens ungdom är det sannolikt omöjligt att tolka även vad som nedtecknats för hand under senare perioder. För att låta hela arkivet berätta om livet i tegsbyarna är det därför angeläget att göra en korrekt överföring av allt handskrivet material till läsbar text, tecken för tecken, av samtliga handlingar, s.k. transkribering.
Litteratur
Ericsson, Tom: Gyllengrips näringspolitiska försök. Umeå 1314 – 2014. 100 berättelser om 700 år, Ed. L-G Olsson, S Haugen, L-E Edlund, och L-G Tedebrand, Johan Nordlander sällskapet, sid. 150 – 154, 2013.
Edvinsson, Rodney och Söderberg, Johan. A consumer price index for Sweden 1290 – 2008, Review of Income and Wealth, vol. 57: 270-292, 2011. Prisomräknare från medeltiden till 2100: https://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm
Fahlgren, Karl: Umeå sockens historia. Centraltryckeriet, 1970.
Hedlund, Maj-Britt: Gamla Holmsund: människor och miljöer. Holmsund, 2006.
Löfgren Maria, Wikström Eva, Sundin Bo: BÖLE och TEG. Inventering och bevarandeförslag, Kulturhistoriska undersökningar, Västerbottens museum, 1983.
Isaksson, Olov: Ett Västerbottniskt byarkiv. Byordningar och stämmoprotokoll från Sörmjöle. RIG, Föreningen för svensk kulturhistoria. Årgång 43, häfte 3, Sid. 65 – 76, 1960.
Isaksson, Olov: Några byordningar från 1600-talets Västerbotten. Folk-Liv. Svensk årsbok för europeisk folklivsforskning, ed. Sigurd Erixon, Kungl. Gustav Adolf Akademien, sid. 54 – 63, 1962 – 1963.
Isaksson, Olov: Bylagar och bygemenskap. Tegs byars dokument. Skytteanska samfundets handlingar No 2, sid. 39 – 86, 1963. Uppsatsen finns i digital form på Tegs bys hemsida.
Isaksson, Olov: Bystämma och bystadga. Organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Skytteanska samfundets handlingar No 5, 1967.
Steckzén Birger: Umeå stads historia 1588 – 1888, Facsimileutgåva, Två Förläggare Bokförlag, 1981.
Stenberg, Pehr. Umebeskrivning. Utgiven av Margit Wennstedt, Johan Nordlandersällskapet, Nr. 10, sid. 128 – 131, 1987.
Stenberg, Pehr. Pehr Stenbergs levnadsbeskrivning 1758 – 1807, Del 1, sid 47. Utgiven av F. Elgh, G. Stenberg, O. Wennstedt. Forskningsarkivet vid Umeå universitet, 2018.