Novisen i älgskogen

Jag började jaga älg med Tegs och Öns jaktlag hösten 2011. Som förberedelse hade jag under våren avlagt jägarexamen, införskaffat ett vapen samt en del annan utrustning som jakten kräver. Det var med viss ängslan som jag en söndag eftermiddag i augusti för första gången mötte de övriga medlemmarna i jaktlaget på älgskyttebanan i Holmsund. Freddy Persson, vår jaktledare, hälsade mig välkommen och jag kunde slappna av i takt med det positiva mottagande som jag mötte, även om en och annan nog undrade vad en oerfaren 70-åring skulle kunna bidra med i jakten. I stället för att medverka till en önskad föryngring höjde jag faktiskt medelåldern i laget.

Nästa steg på min jägarbana inföll i gryningen den första måndagen i september, när jaktlaget samlades vid infarten till Gokartbanan belägen vid sydöstra ändan av flygfältet. Freddy Person fördelade uppgifterna och så var jakten i gång. Som nybörjare var det naturligt att placera mig i kedjan med uppgift att driva fram eventuella älgar ur snåren. Kedjan placerades ut längs rågången mot Degernäs jaktområde, medan skyttarna, erfarna medlemmar av jaktlaget, intog sina tilldelade platser ute på Änge i grannskapet av de där befintliga fröplantagen. När alla var på plats startade kedjan i riktning mot nordväst med 100 – 200 m mellan deltagarna. För att hålla linjen fick jag lära mig att med viss regelbundenhet utbrista i ett kraftfullt ”hoi” hämtat någon stans djupt nere i magtrakten och lyssna in motsvarande rop från de närmaste i kedjan. Kompassen hjälper oss hålla riktningen när solen skyms av moln. Terrängen består här till stor del av igenvuxen åkermark, snåren snärjer och det händer allt som oftast att man står på huvudet i ett busksnår eller ännu värre en skog av nässlor som vittnar om hög kvävehalt i jorden efter att marken tidigare brukats.

Vi rör oss genom ett kulturlandskap som bär på minnen av en svunnen tid. Regniga höstar är det också ett äventyr att ta sig torrskodd över de vattenfyllda diken som avvattnar flygfälts-området. Men framåt går det och efter ca 45 minuter är kedjan framme vid ”bikuporna” och ”jordgubbslandet”, märken i landskapet som i dag bara finns som imaginära begrepp men som vittnar om tidigare näringsfång.Att gå i en drevkedja genom obanad terräng innebär således en del fysiska utmaningar samtidigt som det gäller att också hela tiden vara uppmärksam på hur jakten utvecklas. Med jaktradions hjälp står vi hela tiden i kontakt med varandra. Spänningen stiger när någon låter meddelar att man passerar en älglega, observerar färsk spillning, känner doften av älg eller när någon i kedjan rapporterar ”älg framför kedjan” med riktningsangivning. Skyttarna kan härigenom i realtid följa vad som händer ute i skogen och för oss i kedjan stiger förhoppningen att snart få höra ljudet av ett skott. Men i dag är skotten sällsynta ute på Änge. Vanligtvis kammar vi noll då älgarna viker av mot söder och går över Degernäsbäcken och in på Degernäs eller Röbäcks jaktområden. Våra kollegor i de två jaktlagen har nog anledning att ibland rikta en tacksamhetens tanke till oss när de får skottläge på en plötsligt uppdykande älg. Under mina åtta år med jaktlaget har vi bara skjutit en älg ute på Änge. Det var vid ”bikuporna” som Freddy 2016 med ett välriktat dragskott stod för den bedriften. Men historierna låter berätta om en tid när en och samma skytt vid ett och samma tillfälle kunde fälla upp till tre älgar ute på Änge. Väl framme vid ”jordgubbslandet” sker återsamling. Vi sätter oss i en ring, medhavd skaffning tas fram, vi delar med oss av vad vi observerat och de mera erfarna jägarna bidrar gärna med en och annan god jakthistoria. Efter rasten omgrupperar vi och efter att ha kammat av området fram till IKEA-rondellen gör vi ofta ett försök i Villanäs eller i området kring Grössjön. I Villanäs går kedjan på båda sidorna av gamla Holmsundsvägen i riktning mot nerfarten till Bergsboda södra. Hindren för kedjan består här av sumpmark, kalhyggen och gallringar men framåt går det även om kedjan ibland tenderar att hamna i otakt allt efter hur hindren fördelar sig i terrängen. Här stöter vi ofta på älgar men de lyckas allt som oftast
undkomma skyttarna genom att vika av söderut eller norrut över Holmsundsvägen. Här lyckades dock ett år Lars-Erik Dahlberg fälla en kviga vid Bergsboda redan innan kedjan hade hunnit placerat ut sig. Ett exempel på att tillfälligheter ofta ligger bakom en lyckad jaktdag.

Under min tid i laget har jakten kring Grössjön varit mest framgångsrik. Här är terrängen mera omväxlande med barrskog i olika stadier av utveckling men, beroende på var man går i kedjan varierar framkomligheten. Vanligtvis startar kedjan i riktning söderut vid Yttertavlevägen men det händer också att kedjan utgår från Tomtebo. Som omväxling går vi
norrut från Holmsundsvägen. En annan rutt är att gå mot sydost från skidspåret vid Gimonäs. En utmaning när vi jagar inom Grössjöområdet är att älgarna efter det att de stötts upp lätt smiter över till Yttertavles jaktområde. En viss tröst för kedjan när jaktlyckan tryter är dock de kantareller som vi i all hast ibland lyckas plocka till oss när vi tränger fram mellan träd och buskar. En vid Grössjön central samlingsplats för kaffe och smörgås efter att en på jaktspråk så kallad såt jagats av är ”Lövgrens”, en vändplan och plats för timmerupplag söder om sjön, som fått sitt namn efter en tidigare markägare vid namn Tore Lövgren. Min första erfarenhet av en framgångsrik jakt var hösten 2011 när Anders Iacobæus fällde en älgkalv på skiftet ”Tolles” uppkallat efter en tidigare markägare, Torgil Näslund. Jag gick i kedjan och plötsligt small det. Då upplevde jag för första gången den påtagliga förväntan som vi alla känner direkt efter ett skott. Kedjan stannar av, total stillhet, vi väntar på besked, och så kommer det förlösande meddelandet att skytten träffat sitt mål. Men en annan gång kan skytten meddela ”jag har skjutit på en älg som fortsatte i riktning mot …” Då kan det bli aktuellt med eftersök, numera med hjälp av Anders energiska tax Jessie. Vanligtvis hittas då älgen död en bit bort i skogen. Under min tid med jaktlaget tror jag mig kunna fastslå att vi inte har skadeskjutit någon älg som undkommit. I de få fall när ingen älg påträffats efter påskjutning och efter noggrant eftersök med hund är jag övertygad om att älgen undkommit oskadd.

När en älg har fällts avbryts jakten och medlemmarna i kedjan samlas runt bytet. Skytten gratuleras, träffbilden noteras, kön och ålder bestäms och så vidtar den så kallade passningen, vilket innebär att buken öppnas och inälvorna tas ur. Vanligtvis är det skytten som får äran och förtroendet att hantera kniven medan andra i jaktlaget ger goda råd och bistår med hjälp när så behövs. Inälvorna återbördas till naturen på den plats där älgen fällts till glädje för rävar, korpar och andra av skogens innevånare, inte minst larver och insekter.

Efter en vecka är i stort sett alla rester borta. Direkt efter att älgen skjutits beger sig Kurt Jonsson hem till Villanäs efter sin 4-hjuling för att dra fram älgen till en plats där den kan hämtas upp med släp, vid Grössjön vanligtvis vid ”Lövgrens”. Sedan bär det av till Kurts slakteri i Villanäs där älgen hängs upp, flås och sedan lämnas att hänga i kylrummet under några dagar innan den styckas och fördelas inom jaktlaget, allt under Kurts sakkunniga
ledning. 2018 års tilldelning var 4 vuxna djur och 4 årskalvar. Vi lyckades med att fälla två av vardera kategorin, vilket jag med mitt åttaåriga perspektiv ser som en lyckad säsong i jämförelse med tidigare år när vi ett år till och med blev helt utan jaktbyte. Men tillgången på älg har ökat något under de senaste åren, vilket inte bara återspeglar sig i antalet älgar som skjutits utan också i antalet älgolyckor på Holmsundsvägen.

I år var det novisernas år. Både jag och Tomas Ferry lyckades med bedriften att skjuta var sin älgkalv ute vid Grössjön. Jag tror att jag kan göra mig till tolk även för Tomas när jag säger att det var en upplevelse som vi aldrig kommer att glömma och kanske våra minnen efterhand utvecklas till goda jakthistorier. Jag satt i det torn som vi året innan hade satt upp på ett nyligen upptaget kalhygge. Kedjan närmade sig norrifrån. Jag hade som vanligt förberett mig genom att uppskatta skjutavstånd och fastställt säkra skjutsektorer. Till saken hör att jag under tidigare jaktpass om och om igen memorerat hur jag skall förfara om en älg uppenbarar sig inom skotthåll. Så ser jag plötsligt en älgko med två kalvar som rör sig i skogsbrynet i västlig riktning mot tornet. Hjärtat bankar och adrenalinkicken slår in. Ibland försvinner älgfamiljen in i skogen men då och då skymtar den fram i skogsbrynet. Nu är jag helt fokuserad. Det finns en glänta i skogsbrynet och jag bestämmer mig för att om de dyker upp i den gläntan och jag får skottläge på en av kalvarna då skjuter jag. Och det är precis vad som händer. Efteråt slås jag av hur automatiskt hela förloppet var. Det var den memorerade situationen som förverkligades med ett skott som slutpunkt, inte som på skjutbanan när skottet går efter det man tänkt ”nu skjuter jag”. Efter skottet var det inte utan stolthet som jag kunde meddela övriga i laget att jag hade skjutit en kalv. Jakten avbröts, kedjan samlades vid tornet, gratulationer utdelades, skottbilden granskades, vikten uppskattades till ca 80 kg och så var det min tur att passa djuret under sakkunnig ledning av mina jaktkamrater. En totalupplevelse som jag aldrig glömmer. De två vuxna djuren som vi lyckades fälla under året sköts av Lars-Erik Dahlberg, som är de senaste årens mest lyckosamma skytt. Han stod bl. a. för bedriften att hösten 2017 vid grustaget Klapparn (namngivet efter ett klapperstensfält) fälla två älgar efter varandra när de dök fram i skogsbrynet. Men så är det med vår älgjakt. Ibland har vi sett älg på våra områden dagarna före jaktdagen och vi ger oss ut förvissade om att i dag kommer vi att ha framgång. Men oftast blir jakten resultatlös. Ibland är förväntningarna lågt ställda, som den dag när Lars-Erik sköt sina två älgar med enbart två personer att tillgå för att skrämma fram villebråden. Det gäller att vara uthållig, något som vår nestor Freddy Persson personifierar. Han tröttnar aldrig och han är den pådrivande kraft som behövs för att vi inte skall ge upp när jaktlyckan gäckar oss. Vanligtvis jagar vi under två dagar i början av jaktsäsongen och därefter på lördags- eller söndagsmorgnar, även om vi pensionärer också ibland går ut några timmar under andra veckodagar. Det gäller som sagt att vara uthållig om det skall bli resultat. Någon kanske undrar varför inte Tegs och Öns jaktlag jagar med hjälp av hund. Skälen är två, Holmsundsvägen och Yttertavlevägen. Ingen hundägare vill riskera att en kär jaktkamrat hamnar under en bil. Även om jakten med hund sannolikt skulle ge bättre utdelning i form av jaktbyte så uppskattar jag verkligen det sätt på vilket vi jagar. Att gå i kedjan ger utomordentlig motion och växlingen mellan att sitta på pass och att gå i kedja ger en fin totalupplevelse av naturen. Dessutom tar det aldrig längre tid än en timme för att jaga av en såt innan vi omgrupperar för nya uppgifter. Med den jaktmetoden ger vi också älgarna en god chans att komma undan och vi förundras ofta över hur skickliga älgarna är på att undvika den fara som skyttarna innebär. En komplikation som vi i laget har att hantera är att vid Grössjön jagar vi inom ett område nära bebyggelse och med ett rikt friluftsliv, inte minst i form av hundägare ute med sina fyrbenta vänner. När vi möter människor i skogen förklarar vi vad vi håller på med, men för att så långt som möjligt undvika konflikter med andra som vill vara ute i naturen, går vi ut tidigt på morgonen och jakten avbryts oftast i god tid före lunch. Tegs och Öns jaktlag består i dag av 13 medlemmar med Anders Iacobæus som jaktledare och med Lars-Erik Dahlberg som ersättare. Jaktlagets årsmöte hålls vanligtvis i anslutning till samfällighetens årsmöte i maj. Sammantaget uppgår vårt viltvårdsområde till 1720 ha. Till sist, nu ser vi fram emot en ny jaktsäsong hösten 2019. I Tegs och Öns jaktlag vet vi betydelsen av att aldrig ge upp förhoppningarna om en lyckad jakt. Ofta misslyckas vi men vi har det trevligt tillsammans och desto större blir glädjen de gånger när vi lyckas överlista skogens konung med ett välriktat skott.

Gunnar Öquist

Publicerad i Jakt, Okategoriserade Taggar: